paian

Så lider natten mot sitt slut, och så även en epok av mitt liv.

I 25 år har jag bott i Uppsala.
   Visserligen iväg några svängar till folkhögskolor, men det är ändå Uppsala jag hälsat på under loven, och till Uppsala jag återvänt.
    Om ett par veckor flyttar jag till Göteborg, och den här gången blir det tamejtusan på riktigt.

"Man blir aldrig profet i sin egen stad", som det judiska ordspråket lyder, (och judarna har rent historiskt varit ena jäklar på att flytta runt), och när dessutom staden är en förvuxen håla tillägnad dekadenta studentjävlar, känns det väldigt rätt att dra.

Allt är fett nostalgiskt.
   Sista pizzan på pizzeria Durango, som följt mig hela min uppväxt.
   Sista pizzan på pizzeria Etna, som öh, också följt mig hela min uppväxt.
   (Någon sista pizza på Svartbäckens grill blir det inte.Stället ligger typ 20 meter från min dörr, och i ett svagt ögonblick ringde jag dem och beställde hemkörning. Sen dess går jag inte dit...)

Men iväg måste jag. Ny epoktar vid, och lika viktigt: gammal tar slut.

Drygt två år av bloggande.
Uppemot 240 inlägg, över tre hundra kommentarer, över 2 000 besökare.

Nu har det blivit dags att avslutade paian.blogg.se

Känns rätt så. Det var kul, nu händer nått nytt, etc etc.

Tack kära trogna läsare som inspirerat tll fortsatt skrivande! Det som till en början bara var ett forum för att hålla skrivandet igång och testa lite nya grepp, växte tack vare er till nånting helt annat!

Nu ska Björnen vila. Låsas in på ett sjukhus en vecka, sen dra till Ungern. (Jag höll för övrigt på att åka på en östeuropeisk tvåfotsdribbling. Ofta kofta man tänker att Budapest och Bukarest är olika städer, liksom. Var först när jag betalat biljetten jag upptäckte att så var fallet. En jäkla tur att det blev rätt, jag hade inte upptäckt misstaget förrän jag var framme, tro mig.) Sen från Ungern direkt till Göteborg.

Och väl där:
Ny blogg startar! Ni trodde väl inte att jag på allvar tänkte lägga ner, eller hur? ;-) (Jag bjuder till och med på en smiley!)
   Det blir den gamla adressen, www.sjukdomsinsikt.blogg.se, som gäller. Jag är helt enkelt för förtjust i ordet. Men det är inte den gamla sjukdomsinsikt, den som var tänkt att bara innehålla kritik mot nya regeringen. Det blir precis som här, fast annorludna. Lite nytt koncept, lite ny approach, jag ska förklara mer sen.

Men först semester. Tack igen kära ni, vi ses!
Bloggen SJUKDOMSINSIKT öppnar den 11 september 2007!

Och så har vi såklart experterna.
    Inom precis vartenda område.
    Men framför allt inom föräldraskap.

I grund och botten kanske det är sunt. Kvällspressen vet att rädsla är den sinnesstämning som lockar mest till försäljning. Löpsedeln FRED! år 1996, som syftade på freden i f.d. Jugoslavien, gav en av de sämst sålda upplagorna i modern tid.
    Därför är budskapet: du duger inte i sängen, köp vår tidning med Linn Heeds sextips. (De 69 ästa sextipsen - betala för PLUS-tjänsten!) Din vikt duger inte - köp tidningen med senaste bantningskuren! (GI-expertens tips - köp PLUS-tjänsten!)
    Du duger inte som förälder - köpt vår tidning med föräldratips. (För experternas bästa tips, köp PLUS-tjänsten!)

Sen hittar de någon expert som skrivit någon bok, och helt plötsligt är "curlingförälder" ett nytt vedertaget skällsord.

Nästa våg: Anti-experterna. De som minsann klarar av att vara mammor, trots att de är helt vanliga människor med helt vanliga jobb! (Till exempel reportrar på Aftonbladets nätupplaga.) Som skriver hur de lyckas, som säljer sina bästa råd på PLUS-tjänsten. Som säljer på imagen, (eller "bevisar"), att det minsann räcker gott att vara som man är - om man är som just de är, vill säga. 
 
Och nu, härom dagen, läser jag om EXPERTEN SOM RASAR MOT EXPERTTRENDEN!
   En arg, allvarlig artikel som hävdar att det är hemskt att en massa experter minsann lurar i människor att de vet bättre. Att det finns folk som försöker slå mynt av att ge tips som kanske inte alls stämmer in på en given situation. Att hela fenomenet är förkastligt!
    De hänvisar till nån gubbe som studerat fenomenet, och som ger experterna själva skulden. (Jag vet itne vad gubben heter. Jag använde "expert" som sökord i sökmotorn, men fick llite för många träffar...)
    Naturligtvis är det kvällstidningen som bär skulden. Och när de nu får skriva ner trenden de själva skapat, kan jag riktigt se hur de korkar upp champagnen och häller ut pulvret på redaktionerna: Ett steg närmare total allsmäktighet!

Jag är 25. Jag vet ingenting om föräldraskap. (Jag misstänker att de flesta i min ålder mest har en massa ideer om hur det inte ska gå till.)
    Men jag vet, att jag hellre har en förälder som"curlar", än en förälder som bygger sitt föräldraskap på nånting som skrivits i Aftonbladet.

En annan höjdare med kvällstidningara, är datortipsen.
   Typ "10 tips för att din dator ska vara snabbare."


Datorer blir långsamma ibland. Det har att göra med att program uppdateras och tar mer minne och annat naturligt och i grunden bra. Det kan också ha att göra med att det kommer in en massa skit i datorn, till exempel Spywares. Det är ungefär saker som onda företag stoppar in i din dator för att få inormation om ditt surfande, så de kan sälja informationen vidare till folk som bombar dig med reklam. (Om du redan visste vad spywares var för nåt, läste du antagligen inte föregående mening. Om du ändå läste den, och inte vet vad Spywares är och således inte har försvarat dig mot dem, har du antagligen något hundratal såana i din dator.)
    Men framför allt blir datorn långsam på grund av vårdslöshet av användaren. För mycket på skrivbordet, inte regelbunna defragmenteringar... allt sånt.

Idag är datorkunskap ett ämne i skolan, och i datorns hjälpavsnitt inns information om hur man undviker de värsta dumheterna. Vidare finns det på nätet Gda Människor, som skapar gratis program som tar bort skit ur din dator och gör den snabbare. Ibland hoppas dessa goda människor att folk som laddar ner deras gratisprogram ska donera dem pengar, eller köpa en uppgraderad version av programmet, men de vill ändå vara bussiga och bara ge programmet till folk som bara vill ha en snabbare dator.
    Dessutom finns sidor där Goda Människor ger gratis datorsupport. (http://www.samson.blogg.se/problem)
    För att vara bussiga. För att de gillar tanken på en liten bättre värld.

Då och då försöker kvällstidningarna slå mynt av det här. De kör med 10 SÄTT ATT FÅ DIN DATOR SNABBARE som rubrik, sen måste man betala för PLUS-tjänsten, så att de får tillträde till en sida som berättar var man kan hitta gratisprogrammen.

Typ.
   Du hjälper gamla tanter över gatan, jag säljer information till gamla tanter om att du finns.

Jag har blivit en mästare i att slå ihjäl tid.
    Problemet med att slå ihjäl tid, är att tiden ofta slår tillbaka, och eftersom tiden har betydigt mer rutin (miljontals år, minst), sätter den smällarna mot muskelgrupper man använder för att hålla garden uppe, och sen slår den ut en i andra ronden. Äkta thaiboxarmanér.
    (Bilden stulen från en gammal Meatloaflåt.)

Senaste upptäckten är Aftonbladet sportskribenter.
    Det borde blivit ganska uppenbart här i bloggen att läsande av Aftonbladets nätupplaga är en av mina stora laster här i livet. Men jag måste till mitt försvar få säga, att det faktiskt inte är nyheterna i sig som fascinerar, det är snarare hur de använder språket (och bilden och layoten och allting). Det verkar liksom vara nån slags sport att se: Hur mycket dumheter kan vi få sålda idag?
    Jag vet att hjärnan förstörs om man läser Aftonbladet, jag vet att man blir en sämre människa och att verklighetsuppfattignen rubbas. Men det gör den av vin också, och ändå är det ett mycket respektabelt yrke som kräver lång utbildning att vara vinkännare. Så jag tycker det är okej.

Allra mest fascinerad är jag av fotbollskörnikörerna. De är helt makalösa.
    De lyckas alltid skriva underållande, alltid är det dramatiskt, snabbt, effektivt formulerat.
    Och de lyckas göra det på helt sanslösa premisser.
    Jag menar, vem läser en sportkrönika?
    Jag ser framför mig en kille som är lite för intresserad av fotboll för att det ska vara helt okej. Så för att liksom sätta en mer intellektuell prägel på det hela, så ser han till att i alla fall läsa om det. Forska. Förkovra sig.
     I Aftonbladet.
     Texten måste alltså framstå som intellektuell - men inte för intellektuell, läsaren ska gärna förstå vad den handlar om också. Den måste innehålla någon form av resonemang och argumentation, men inte för långt så man tappar intresset. Man kan se hur medvetna de är om det här; så fort texten blir lite tråkig, är det nytt stycke och ingress i fetstil där någon ny revolutionerande åsikt förs fram.
    Vidare är arsenalen av åsikter ganska begränsad. Det är typ "Zlatan är dålig men bra" eller "Zlatan är bra men kan vara dålig". Nya bud varje dag. Och det måste sägas på ett helt nytt sätt varje gång.
    Vidare tidningsretorikens ständiga grundförutsättning: Du måste bekräfta en fördom för att vina trovärdighet, men komma med nåt nytt för att vara spektakulärt. 
    Och sist, men inte minst: De har utseendet mot sig. Alla ser de ut som pajasar. (Utom möjligen Lasse Anrell, men han tillhör en tidigare generation och är dessutom fortfarande "Sikta mot stjärnorna"-snubben, trots att han försökte snagga av sig håret ett tag och såg rent utav obehaglig ut.) Alla försöker dölja att de var den som alltid blev vald sist till laget på jumpan, och nu tar hämnd genom att skriva om det istället. Alla brottas de med konfliikten: sportig men ändå intellektuell. 
     Vilket ingen någonsin har lyckats förena.
   
Allra roligast är det när man läser en krönika för andra gånger. Första gången fungerar de nästan alltid; de är medryckande, spännande och engagerande. 
   Andra gången är de totalt intetsägande. Alltid. Jämt. Varenda gång.
   Jag vet itne om det egentligen är krönikörerna jag beundrar mest, deras korrekturläsare gör också ett sjuhelsikes jobb. 

Min favorit är för övrigt inte Simon Banks som alltid vinner alla pris, jag tycker att Jennifer Wegerup strået vassare. Henne tror jag på¨varenda gång. "Jasså, är Zlatan bra men kan vara dålig ibland? Shit, jag har aldrig sett det så förut..." Plus att hon inte försöker se sportig ut. Hon försöker se ut som en sur tant som vet bäst om allt bara för att hon är en sur tant, och jag gillar den approachen.
     

På tre veckor: 183 jobbade timmar.

Båd dag - och nattpass, så det där med dygnsrytm känns ungefär lika avlägset och uppochnervänt som typ... en kines? Dessutom ska jag skrivas in på Quintiles imorgon halv åtta för att vara försökskanin för medicin, så jag har måste vara fastande för att deras prover ska fungera. Liksom. Räddningen hittills har varit fryspzzor och cola.  

Inatt är i alla fall sista natten, och fram till nu har det varit totalt kaos. Brukar vara så på det här stället; två månaders stiltje, sen exploderar allt. Och inte fan kan det explodera när jag gått på semester heller, utan naturligtvis den natten jag kommer och är övertrött och har migrän redan innan passet.

Men nu har det alltså lugnat sig, och nattens stora utmaning blir att undvika att sätta en massa tvångstankar i verket. Under veckorna jag gått runt här och varit övertrött, har jag utvecklat en hel del planer på bus, som inte ens är roliga, men som vid 4-tiden på morgonen kan räcka för att jag ska sitta och fnittra en halvtimme i streck.
Några av idéerna jag ska kämpa för att inte utföra inatt:

* Springa runt och sätta ut extra citationstecken på alla lappar.

* Ta fram rödpennan och ge mig på kommunikationsboken. Vi har på jobbet en bok där man skriver ner meddelanden till de andra i personalen, typ "håll koll på Kalle verkar må lite dåligt". Eftersom man bara skriver snabba meddelanden, är man inte så noga med språket, så boken kryllar av stavfel och dålig meningsbyggnad. 
    Härom natten fick jag för mig, att det vore hysteriskt roligt att ge sig på boken med rödpennan och rätta allt och skriva arga kommentarer om dåligt språkbruk i marginalen. Bara för att göra folk irriterade.

* Bäst av allt. Finns ett allvarligt dokument, där ordet "avstängning" förekommer säkert 7-8 gånger. 
    Tanken är att skriva ut dokumentet från datorn, men ersätta en "avstängning" med "avsugning". Så man inte märker det när man ögnar igenom det, men sen, om man åker på att läsa det högt... ja, ni hajar.

Jag ska låta bli. Jag lovar.
    Men svårt blir det...

Förresten, vid närmare eftertanke kommer jag på att jag faktiskt pratade med henne en gång. Eller, nästan pratade i alla fall.
Jag råkade koma till passet med skor, hon påpekade att det var barfota som gällde.

Jag sa: "Förlåt"

Hon sa: "Det gör inget."

Jag tycker det är lysande. Det första och enda jag lyckade säga till mitt hemliga span på ett och ett halvt år var: "Förlåt."
    Är man stjärna så är man.

Klockan närmar sig halv fyra, och allting är katastrof.
    Finns en kille här som normalt sett brukar ramla in vid fyra-halvfem sådär, full som en kastrull som är berusad. Det är ungefär det enda som händer här nattetid (förutom att jag har lite städuppgifter som jag brukar glömma bort), så jag använder den där killen som nån slags morot för att hålla mig vaken. Jag har gjort sport av att se till att han i alla fall får i sig ett glas vatten innan han går och lägger sig. Tycker det är dumt om han ska vara mer bakis än nödvänigt.
    Men inatt kom killen hem redan klockan halv ett - spiknykter. 
    Så nu har jag ingenting att hålla mig vaken för. Jävligt hänsynslöst av honom, tycker jag.

Så jag sitter här på kontoret och lider, med inget annat sällskap än min spegelbild och min blogg. (Vilken väl får sägas vara ungefär mina tankars spegelbild). Jag vet inte vilken av dem som är mest spännande.
    Här på jobbet har vi en sån där häftig spegel-som-inte-är-en-spegel-från-ena-hållet. Som de brukar ha i polisfillmer, åsså ska den misstänkte som blir förhörd sitta i ett alldeles kalt rum som bara lite apropå har en enorm spegel på ena väggen. Och så ska typ polischefen stå på andra sidan spegeln, och i slutet av scenen ska den misstänkte (som naturligtvis är skyldig, det kostar pengar att spela in scener, man kan inte spela in nån scen med nåt stickspår hur som helst) stirra hatiskt mot spegeln och man ska haja att bah shit, han har genomskådat dem...

Ett sånt spegelfönster bygger på, att det är mörkare i rummet där man sitter och spionerar, än det är på andra sidan. Vi har spegelfönstret mellan kontoret och entrén, så att vi ska kunna kolla om det till exempel händer nåt fuffens utanför dörren. I kontoret är lampan alltid tänd, och det finns stora fönster. I entren är lampan alltid släckt, och det finns små fönster.
    Så vi sitter på kontoret och klämmer finnar i spegeln och smygsurfar på nätet, medan de boende kollar in vad vi pysslar med utan att vi märker nåt. Jag tror att det nånstans kan vara ett led i att skap god stämning.

Men på nätterna ställer den där spegeln till problem för mig. Det är som jag sa - man blir som man umgås. Omgivningen påverkar en. I det karga, grovhuggna, tysta  Norrland är människorna överlag karga,  grovhuggna och tysta. I heta Spanien, omgivet av dramatiska Atlanten, är människorna heta och dramatiska. Och i Indien, där man ibland kan råka springa på en enorm grå kille med fladderöron och en näsa som ser ut som nånting annat mitt i fejan, och som de tillråga på allt använder till att böka i jorden och äta med, där är människorna följdaktligen också helt absurda. 
   Nu menar jag alls inte att vara rasistisk eller fördomsfull. Faktum är att jag inte ens har varit i Indien. Men jag har tränat yoga, och yoga är en absurd företeelse om någon. För det första vittnar det om att indier överlag inte har nåon vidare värst uppfattning om naturen. Det finns en ställning som går ut ungefär på att man ska slå en knut på benet, sen lägga sig platt på mage med benet nder sig - vilket är just en så uppenbar självmotsägelse som det låter som - och till sist vinkla ryggen på så sätt att det känns som rövmuskulaturen ska explodera. Ställningen kallas svanen. Indier har en skev uppfattning om vad en svan är för nåt.
     Jag vet att det låter osannolikt att jag skulle hålla på med yoga, men faktum var - och nu när jag ändå ska flytta kan det bekännas - att det var för en tjej. En god vän lurade med mig att prova på ett pass, och tjejen som instruerade var... wow. Hon var i nivå med Emma. Nej, fan hon var finare än Emma. Sen hade jag köpt ett svindyrt årskort på ett gym som hade en image som egentligen skrämde slag på mig,  ("Här tränar alla som har hippa jobb och är skitsnygga.") Sen gick jag till det där gymmet i inte mindre än ett och ett halvt år, bara på bodybalance-passen (typ yoga light), alltid med ångest innan för att det var svanar och hundar och andra djur som verkade snälla innan man prövade och sen hade man ont. Alltid med våldsamma mördarfjärilar i magen hela passet - och inte en enda gång under de ett och ett halvt åren lyckades jag samla ihop så mycket mod att jag vågade prata med henne.
     Det ångrar jag bittert i efterhand. Trots att hon inte hade så bra koll på det här med svanar, verkade hon helt fantastiskt.

Men hur som helst. Man blir som man umgås, var det ja, och nu är klockan strax efter fyra, och jag hänger med min spegelbild.
    Och min spegelbild ser allt risigare ut ju längre natten går, vilket är väldigt osolidariskt av den, för den smittar av sig på mig. Osolidariskt. Nu är vi inne i en ond spiral, vi drar ner varandra i skiten, och jag kan bara hoppas att jag inte har lika stora påsar under ögonen som han.

Andra jobbnatten.

Klockan är inte ens midnatt, och jag har redan hunnit med hur mycket som helst.

* Bränt mig när jag skulle känna om min fryspizza var klar.
* Vält ut en liten mjölk när jag viftade med min brända hand.
* Bränt vid pizzan medan jag torkade mjölken.
* Surfat runt lite och läst om den där  1000-kronors-laptopen, Medison Celebrity. Läst diskussionsforum och granskande artiklar om företaget, suttit och skrattat överlägset åt alla idioter som tror att de verkligen kommer få någon dator, eller ens få se sin tusenlapp igen.
* Beställt en Medison Celebrity för tusen spänn.

Kommer bli en höjdarnatt det här, det känner jag på mig...

En deprimerad och vansinnigt rolig människa:
http://margaretas.blogspot.com/

Så sitter man som vanligt och hoppas att nåt ska hända, så händer det, så hoppas man att det inte hade hänt.
    En av de boende kunde inte sova. Irrade runt som en osalig ande, till sist förbarmade jag mig över honom och satte mig och snackade lite. (Jag vill inte vara oartig, men det finns en poäng i att inte vara alltför trevlig och lättillgänglig mitt i natten. Obra om man blir en anledning för dem att hålla sig vaken, liksom.)
    Den boende hade mycket att berätta om livet och tillvaron.

Inatt har jag bland annat lärt mig:
* Att det är alldeles utmärkt att dricka sig berusad på parfym, om inget annat sätt finns. Flaskorna är små och behändiga och lätta att stoppa i fickan i affären, och dessutom luktar de gott. Men man ska minsann akta sig för de där lömska och förrädiska parfymenra som inte innehåller riktigt sprit - de rackarna får man bara ont i huvvet av!
    Hur man beter sig för att glida runt i en parfymaffär utan att väcka misstankar, om man är så långt gången att man är beredd att dricka parfym, fick jag dock inte riktigt klarhet i.

*Att golf på TV har faktiskt sina poänger. Det finns vissa receptbelagda mediciner, som man tydligen kan ha väldigt roligt om man äter för mycket av. (I alla fall ett tag, sen kräkelikräks man. Vilket jag fick bevittna samt städa efter härom dagen.) När man har ätit sisådär en väldigt många gånger så många tabletter som man bör, så kan ruskänslan faktiskt förhöjas av just TV-tittande. Och då är golf alldeles lysande - på nåt jäkla vis ger de där stora gröna fälten nån slags lugnande och samtidigt upppiggande effekt.
   
Speciellt det där sista gav svar på en fråga jag länge gått och klurat på. För jag menar, så länge man inte råkar vara Annika Sörenstams mamma (vilket jag, och många med mig, inte är), så ser jag ingen som helst poäng med att titta på en massa svinrika människor som slår en boll ungefär en gång i timmen.
    Men nu vet jag alltså.
    Återstår att lista ut hur golf an vara den sport som drar in mest pengar av alla i TV-sponsringspengar.

Klockan är fyra på morgonen.

Ingenting händer. Jag är ensam vaken i ett hus där typ 20 pers ligger och sover. Jag skulle kunna sova själv. Ingen skulle märka nåt. Jag skulle kunna ta en härlig nattpromenad, andas lite morgonluft, bli pigg i skallen. Ingen skulle märka nåt. De som kommer hem som de ska inatt är redan hemma, de som inte riktigt gör som de ska brukar börja droppa in först om nån timme.
    Ändå sitter man här, plikttyngd och jävlig. Försökte gå ett varv runt huset, beräknad omloppsbana cirka 2 minuter, men fick svår ångest och kände att jag misskötte mitt jobb och utsatte alla för livsfara, så jag gick in igen.

Det är nu det oundvikliga inträffar. Det är nu jag glider in i Döden-fasen.

Så jag sätter mig i en soffa, slår på TV:n...
OCH NATURLIGTVIS ÄR DET ENDA DE VISAR EN MASSA INGMAR BERGMAN-MOJS!
DET ÄR INTE DIREKT SÅ ATT INGMAR BERGMAN LEDER TANKARNA BORT FRÅN DÖDEN!

Jag är på jobbet.

Det är natt.

En inte alltför angenäm kombination.


Förra gången jag jobbade natt, så var det ljust vid den här tiden på dygnet. Nu är det, vilket torde säga sig självt, med tanke på hur jag inledde det här stycket, hyfsat mörkt. (Jag har inte hamnat i dödenfasen ännu, jag är inte speciellt kreativ i mina formuleringar.)
   Betyder alltså att tiden går. Eller, snarare, indikerar att tiden går; jag tycker inte att man kan sätta ett direkt samband mellan tidsflödet och ljuset (eller, alltså, om man ska tro Einstein fins det ju en jäkla massa samband mellan tid och ljus, men kanske inte mellan tid och jordens lutning mot solen), så jag tänker hävda att nyss nämnda ljusförändring indikerar att tiden går.

Vilket, hur som helst, innebär att min flytt till Göteborg närmar sig.
   "Åh, Göteborg är ju en så underbar stad!" säger alla. Och visst har de rätt. Men jag ska erkänna att jag faktiskt är lite nervös. Jag har inte riktigt velat erkänna det för mig själv innan, men så läste jag om de där nya sälungarna som finns i Görteborg. Omröstning i Aftonbladet, en övervägande majoritet av Göteborgarna tyckte sälen skulle heta: Sälma.
   Det var då jag insåg.  Man måste frukta sådant.

Men Göteborg. Göteborg är liksom... för trevligt, på nåt sätt. Göteborg är inte ett varmt och inlyssnande "hej hur står det till?". Göteborg är klapp i ryggen, som liksom är lite för hård så man börjar hosta. Göteborg är nån konstig humor, ibland misstänker jag att allt är en stor sekt, och att kodorden för de hemliga ledarna är Kålle och Ada. Att de poänglösa skämten är någon slags hälsningsfras. 
    Göteborg har en rolig nöjespark, som får för sig att använda en enorm grön kanin som maskot.
    Jag menar, man har väl sett Donnie Darko, liksom.

Den 9 augusti går flyttlasset.